Barnfot
Barnet mitt haltade ju sjukt mycket när jag hämtade henne från förskolan igår.
Hade ramlat ner från en klätterställning.
Hon gick på benet men hade ont i foten som f-n va det verkade.
Konsulterade kompisar och morfar läkare och avvaktade till idag.
Men när hon kom upp i morse var allt mycket bättre.
Hade en riktigt skön grej när jag var liten, då jag fick en spricka i handleden efter
ett fall på cykeln. Mina föräldrar, mormor och morfar trodde inte det var något allvarligt
men när vi sen åkte in senare på dagen blev det gips.
Just den situationen tänkte jag ju på nu....alltså....tänk om det hade varit något och jag
inte hade tagit henne till en läkare...skulle ju ha så sjukt dåligt samvete.
Det tror jag att mina föräldrar kände i efterhand för det som hände när jag var 7 år.
Men jag känner inte att de behöver ha det faktiskt.
Man vill aldrig sitt barn illa och självklart vill man inte missa en spricka i armen,
men det är otroligt svårt att läsa av ett barn om hur barnet känner,
hur ont gör det etc. På sig själv kan man lätt känna skillnad på en allvarlig skada och en
lätt stukning eller en vrickning.
Pratade med Linda igår om att för barn blir det ofta stora reaktioner för små saker.
Får de en sticka i fingret så springer de runt med armen rakt upp och vill ha massa plåster.
Med detta inte sagt att man ska ignorera att de har ont på något sätt.
Man ska vara försiktigt och observant men ta med det i beaktningen.
Grejen var bara att det slog mig hur det var när jag själv var liten.
Det skulle kunna blivit likadant nu egentligen.
Bara min egen bedömning (ingen annan tittade på henne) avgjorde om
vi skulle åka till läkare eller inte. Nu blev det lyckligtvis rätt beslut, vilket var skönt,
men det är inte självklart och lätt att vara förälder.
