Magnus - Ur ett annat perspektiv

Om vi säger att alla har en botten-nivå då man går in i väggen,
bryter ihop, blir deprimerad eller vad ni vill kalla det, och man
nämner det i poäng....toppen är 100 poäng.

Vid 30 poäng är man riktigt, riktigt nere

Allt är fint, man har 100 poäng och mår prima....

Skiljsmässa - 40 poäng

Arbetslöshet - 30 poäng

Detta kan ju drabba ganska många, så även vissa runt i kring mig.

Det man funderar är varför man till exempel vid uppsägningar,
som jag just utsatt x antal personer för på mitt jobb,
reagerar så himla olika.

Svaret är nog att om man tror på denna enkla modell så
kan det finnas massa saker som tar kraft i ens liv....
separationer tar jättemycket kraft, så även att byta jobb, flytta etc...
Därför kan vissas reaktioner kännas överdrivna.
Man brusar upp för små-saker.
Har man kommit ner tillräckligt långt i poängskalan så
krävs det inte så mycket för att bägaren ska rinna över.

För denna personen ovan som både till exempel separerat
och blivit av med jobbet med allt vad det medför, ekonomisk förändring,
flytta etc...kan det förklara en del reaktioner hos honom/henne...
Han/hon har helt enkelt inga marginaler kvar.

Jag kan känna mig själv ganska nära min gräns ibland,
men det kan vara lugnande att veta om att "det har varit lite mycket nu"
när man vill lägga sig under täcket för man måste gå tillbaka till affären
för att man glömde köpa lite mjölk... ;-)

Vissa jag känner har legat där nere och pendlat länge, länge...
Det är svin-jobbigt och jag hoppas de får chansen att klättra upp poängstegen.