Magnus - Ur ett annat perspektiv

Människan i sin natur är sökande.

Gäller alla saker, jobb, meningsfullt liv, fritid, vänner etc....

Gällande kärlek kan jag bara slås av en sak just nu.

Tänk att många...skulle nog säga de flesta av oss...spenderar större delen
av vår första livs-halva med att leta efter nån...

Nån...

Nån som vi tycker om och nån som tycker om oss tillbaka.
Egentligen inte mer komplicerat.

Människan tycker inte om att leva själv tror jag.

Inte jag heller, och många med mig.

När man börjar tänka på det så har man lagt ner så enormt många
timmar på att söka, leta, testa, fundera, älta, gråta, skratta för någon annan...

....klart det finns de som hittar sin "match"

Ibland tidigt i livet, ibland senare. Stort grattis säger jag!

Tänk vad enormt mycket tid och energi man skulle få över till annat om man lät bli
att engagera sig i andra på det sättet. Finns de som väljer det också.

Jag har nog alldeles för mycket känslor och vilja att till slut vara med nån för att
det ska funka för mig. Det innebär inte att man kastar sig över första bästa.

Jag har blivit kär i folk för att de säger hej och ler också.
Men inte nu längre. Jag tycker att jag väljer mer med omsorg numer.
Låter det ha sin gång och inte kastar mig över nån.

Sen va det ju det här med tajmingen....

....när känslorna finns där men det "är inte läge just nu".

Är så sjuuuuuuuuuuukt trött på det...

...men det är också en del av det antar jag....

Hittade min personlighetsanalys gjord på jobbet för något år sen.

Väldigt intressant och kanske få förunnat att få göra såna grejer
som jag fått göra på ledarkurser och sånt senaste året.

Man lär sig känna igen olika personlighetstyper, lär sig vilken
typ man själv är och hur man ska möta dessa olika på ett bra sätt.

Efter en massa frågor med spontana svar...
...(många frågor på kort tid)...om hur man reagerar i olika situationer,
vilka ord som bäst passar in på en själv etc....
får man ett häfte där det på två sidor står vilken personlighet man har
och vilka egenskaper man innehar.

Slående rätt faktiskt. Kul som fan egentligen.

Men shit vilken bekräftelsetorsk man är...
...gör väldigt mycket för att få det där lilla berömmet, uppmärksamheten,
få höra att man är bra, ser bra ut, behandlar någon bra, är snäll, god lyssnare etc...

När jag inser hur jag själv är kan man reflektera över saker man gjort och gör,
varför man handlat som man gjort och då lära sig saker om sig själv.
Bra skit faktiskt!

Vet egentligen inte vilken del som är en del av ens personlighet och vad man
kan påverka själv. Jag tillhör dem som inte tror att en person kan ändra sig.

Efter dessa kurser vet jag att man har ett anpassat beteende (på jobbet,
i offentliga sammanhang) och ett grundbeteende (som man är innerst inne).
Dessa två ska inte ligga för långt ifrån varandra för då uppstår en konflikt
i människan. Om man privat är omhändertagande, lyssnande, konflikträdd person
och på sitt jobb "tvingas" vara diktatorisk och köra över folk kommer det bli
en konflikt vilket leder till att personen blir kluven och inte kommer må bra.
Man känner att man är något man inte är.

Det är grejen i förhållanden också.
Man måste vara i närheten av sin egen personlighet. Det går alltid att anpassa sig,
kompromissa, vara den andra till lags, men om man får ändra för mycket på sig
så blir det feeeeeeeeeeel och man kommer inte må bra i slutänden.
Man ska också kompromissa, annars lär man få leva ensam....
...men inte på bekostnad av hela ens egen personlighet.

Sin personlighet är nåt att vara stolt över och bejaka och inte tappa bort på vägen.
Man måste hitta nån som man kan leva med och fortfarande ha den kvar.

Vem vill ha en bekräftelse-torsk....

...säger tuppen-ja

Igår hade jag behövt min computer-dagbok när jag skulle sova.

Sjukt mycket tankar om allt möjligt...
Händer mycket som stökar runt i huvet. Bra saker och mindre bra saker.
Säger mindre bra för det finns inget dåligt just nu...
....bara mindre bra....

Tänkte mycket på personliga saker, framtid, familj, vad som ska hända,
vad jag vill ska hända, vad jag inte vill ska hända och sånt....
...kan vara viktigt att kunna själv stå för vad som man strävar mot.

Det är väldigt lätt känner jag att man bara flyter med på nåt sätt.
Tar enklaste vägen....typ...."det blev inte så, men det gjorde ändå inte så mycket"...
...alltså man vågar inte ta ställning liksom....

Jag kan ju säga att jag skulle vilja ha fler barn till exempel.
Kan stå för det, vill det, kommer bli besviken om det inte blir så.

Om man inte tar ställning och står för vissa saker blir man ju varken
besviken eller lycklig heller utan lever i nåt slags vakuum, en diffus
tillvaro där inga känslor tillåts komma fram.

Jag uppfattas ofta som att jag har känslorna på utsidan, att jag känner
väldigt mycket och starkt för det jag tror på. Går in i saker med hela min själ.
Jag ser det dåliga med det för jag vet att jag kväver folk, skrämmer bort dem...
...det blir för mycket Otto typ...
Känns som jag gjort det nu precis och det är ju inge bra...

En av de svåraste sakerna är när man vill nåt, vill va med nån så mycket
så det gör ont i hela kroppen och så får man inte det.
...det är så svåååååååååååååååååårt.....
Spelar ingen roll hur mycket man förstår anledningarna, vilket jag gör.
Det är sjukt frustrerande ändå.

Men som den gamla klyschan säger "det är bara att gilla läget".

Det är ju det och faktum är att det går ganska bra faktiskt.
Känner mig lugn och fin och harmonisk för tillfället vilket är skönt.

Det finns en harmoni att kunna acceptera att saker är utanför ens egen påverkan.
Det är en skön känsla. Jag kommer bli besviken och ledsen om det inte blir som
jag önskar men det måste jag ju få bli....jag måste få känna!!!!
Inte leva i nån mellankolisk, diffus värld där jag bara hänger på och inget som händer
ger nåt större avtryck varken positivt eller negativt.
Jag vill känna!

Ibland kan det kännas som inte bloggandet är hela grejen för mig.

Det kommer låtar

Det kommer massa tankar som inte liksom gör sig bra här.

Bloggandet är (eller kan vara) nåt väldigt utlämnande.
Det är svårt att dra gränsen där nånstans.

Jag tycker att jag håller igen hela tiden med namn på personer jag skriver om,
vissa tankar om saker och ting kan jag och vill inte heller lämna ut här.

Stundtals är det ju egentligen det jag vill skriva.
Det är det som är jag.
Det är mina tankar och det är det som kommer ut som låtar i mitt huvud.

Lite osäker på vilket forum jag ska använda.
Bloggen är kul, men blir lite....hmm....vet inte om jag hittar rätt ord....
....ytligt blaj.....typ....

"det här hände i helgen", "segt på jobbet", "är det inte semester snart"

Nu är jag överdrivet kritisk men det kan känns lite som status-raden på Facebook
fastän bara lite längre.

I natt började jag skriva i min dator istället.
De tankar som måste få hålla sig där.
Diary Of A Ragdoll
Nu på morgonen är det komposition som gäller.

Otroligt märkligt egentligen att tankar kommer ut som låtar efter ett tag.
Melodier med ord som jag sen måste pussla ihop till något färdigt.
Ganska läckert egentligen.
Jag är glad att jag har musiken!

Fastnade när jag satt och skrev om det som jag skrivit om här förut.
Hur lätt det är att bara kliva ur saker som är jobbiga.
Skulle va svin-lätt att bara lämna saker för mig nu.
Men vad hjälper det????
Är det saker men tror på, som känns rätt innerst inne ska man vara kvar.
Man kan inte skita i saker bara för att det blir lite jobbigt.

Face your fears
Det blev arbetstiteln på låten jag håller på med.
Kanske borde tatuera in det nånstans

Alltså....fan va rörigt det känns nu igen....

Blir lite frustrerad över att jag inte riktigt lyckas få till en lugn och behaglig tillvaro.
Får inte rätsida vad det beror på.

Är det under min påverkan eller är det saker jag inte kan göra något åt?

Tror det är både och....

Jag kan inte göra nåt åt att jag blivit uppsagd och måste fixa nytt jobb, det är sant.
Jag kan inte påverka andra personers känslor eller deras situation.
Jag kan välja att kliva därifrån för att undvika det, men vad hjälper det???
Kan ju aldrig hjälpa att springa ifrån nåt....det är inte min filosofi alls.
När man fått nog har man fått nog däremot.
Det kan ske imorrn, om två veckor, två månader....vad vet jag?
Så länge jag mår bra är ju allt frid och fröjd, right!

Det går inte att förutspå nånting tycker jag just nu.

Kanske är det det som stör mig. Att jag saknar lugnet.
Jag saknar tryggheten.
Lugnet i arbetslivet, lugnet i privatlivet.

Hur får jag det då?

Ja, rimligtvis lär det ju inte ramla ner i huvudet på mig utan jag måste ju ta mig dit.
Den vägen kan ju vara rak, ibland krokig, ibland nedför, ibland uppför...
...med andra ord kommer jag aldrig kunna undvika de situationer jag är i just nu.
Då kommer jag springa och springa och undvika allt trist hela livet och då kommer
jag springa tills benen inte bär mig längre, eller in i en vägg.
Då blir allt definitivt jobbigare! Mycket jobbigare!

Jag tänker inte leva som jag gör nu för alltid. Jag har helt andra mål....

...och i mål vill jag!

Otto behöver trygghet för att må helt bra.
Otto kan påverka sin situation till viss del, eller rätt mycket i vissa parametrar,
dock är alltid vissa saker utanför min påverkan som jag kan välja att acceptera
eller kliva bort ifrån. Där ligger mina val och min påverkansmöjlighet.
Jag måste aktivt vara med och bestämma vart jag ska vara och vilka jag ska vara
med för att må bra.

Det tycker jag att jag gör!

Hur kan det efter snart 30 års levande fortfarande vara svårt att acceptera vissa faktum...

...typ att man inte kan få saker när man vill och sånt...

...måste vänta på saker så det skriker i hela kroppen...
...det är ju sjukt.

Varför kan man inte bara slappna av vara trygg med att man kommer träffas snart...

Det stööööööööööööööööööör mig bara, för jag vill nuuuuuuuuuuuuuuuu.....!!!!!!!!!!!!

Känner mig som fjorton år igen. Otålig och vilja stark som en oxe.
Men när man vet vad man vill ha så blir det nog så.
Jag vet det nu!

Ring mig snart ;-)

Tror det är dags för nån slags ändring ett tag i Ottos liv.

Tar inte till vara på det.
Måste skapa något som jag trivs med och som jag gillar.
Beror på olika saker....jobb, vänner, ensamhet, kärlek....
Går runt och är allmänt "inte nöjd" tycker jag.
Måste trivas med situationen som den är.
Göra något bra av det.

Starting now

Bra att vara sjuk och hinna formulera tankarna lite grann.
Behövs faktiskt....tycker jag.

Lista upp de saker man mår bra av, de saker man behöver i livet
...som jag mår bra av....som jag tycker om att göra.
No regrets!

Måste starta tåget, Otto-tåget.
Jag gasar och bromsar.
Jag bestämmer farten.
Jag bestämmer vilka stationer jag stannar på och vilka jag kör förbi.
Jag bestämmer vilka som får åka med.

Är det bara ett "ego-train" eller får nån följa med....????

Kärlek är något som fattas mig mycket...
...självklart vill jag ha med någon på min resa.
Tänker inte ta med någon som känns sådär...
Tänker inte ta med någon för att vara snäll..
Tänker inte låta nån följa med som inte vill
Tänker inte låta nån följa med som bara vill vara snäll

Viktigast är att det är jag som kör!

No God Above Me

...jag drar lite längst ner, får loss en bit men icke...
...kvar sitter skiten ändå.

Jag låter den sitta kvar. Tapeten är ju ändå ganska fin.
Jag tycker mycket om tapeten. Den är väldigt fin faktiskt.

Det går ett tag, nån vecka, ett par veckor.
Tänker inte så mycket på tapeten, men sen får jag syn på den igen.
Snygg är den faktiskt. Väldigt fin måste jag säga....

...men den borde tas ner för den passar inte riktigt in.
Den har fel färg på nåt vis. Jag borde dra ner den...
....försöker igen dra bort den. Den lossnar lite men inte hela.

Jag tycker ju om den ändå.
Fan....

Hur mycket jag än vill ha den kvar så får jag inte den att passa
ihop med resten. Tapeten måste bli i en annan färg om det ska funka.
Den är inte helt fel, bara lite nyans-fel....

Drar lite mer...

Skiter i den ett tag nu. Tapet-jävel....

Den sitter ändå kvar. Den sitter ändå kvar.
Ont i magen.
Klarar inte att ta ner den just nu. Gillar den för mycket.

Som en tapet sitter du fast!

....fortsättning på Oj'et....

Idag funderade på om jag var mini-bra, halvbra eller superbra....

....ibland gör man saker som inte alls är så genomtänkta.

I efterhand...
...kan man inte riktigt förstå hur man resonerade.
...kan man inte riktigt förstå varför man valde att göra som man gjorde.
...kan man undra varför man inte tänker mer på konsekvenserna före.
...kan man undra varför man inte kan värdera olika saker bättre
...kan man undra varför man inte kan värdera det som egentligen betyder nåt.
...kan man undra varför man väljer att svika förtroenden

Hur mycket man än funderar, hur mycket man än tänker på saker i förväg
kommer man göra olika misstag. Det tror jag alla människor gör.
Man måste lära av dem och acceptera att man gjort dem och kommer
att göra flera. Det är alltid flera saker som spelar in när man gör på ett sätt
som sedan visar sig vara fel.

Hade man tänkt på alla sakerna som står ovan i stunden hade det ju blivit "rätt"!

Låter lite grann som att allting är bara: "shit happens" och riktigt så är det inte.
Man lär ta ansvar för vad man gör med allt vad som ingår så klart.

I slutänden är jag samma person med samma värderingar som tidigare,
samma vänliga, snälla, omtänksamma, pålitliga Ottosson som jag alltid varit....
....dock med en plump mer i protokollet....

Därför kom jag fram till att jag, trots de missar jag gjort och kommer göra,
fortfarande är super-bra!

trött jag är...

..på allt, på nåt, på vad?

bara vanligt trött? eller less?

på vad? på allt? på nåt?

jag vet fan inte

Hej Otto.

Du ska veta att det som alla säger åt dig är nog bra att tänka på ibland...
Tänka på att inte tänka....för mycket....

När det händer bra saker måste du njuta av dem....
suga åt dig av komplimanger du får.

Faktiskt tycka att du är värd dem och att du är värd de bra saker som händer.

När du träffar fantastiska människor som gör dig varm, får dig att må bra
så ska du njuta av det, tillåta dig att må bra i stunden och inte tänka för mycket på framtiden.
Inte tänka för mycket.

Imorgon är inte förrän imorgon.

Har varit ute och pulsat i massor med snö idag.
Kom en hel del här i natt, ljust och fint och jag blir på ganska bra humör faktiskt.
Längtar till vecka 17 när det blir Trysil ett par dagar....grymt kul.

Senaste veckorna har det helt ärligt varit ganska mycket fest och kulerier...
...vad är det å fundera på då???

Vet inte, men nånstans kan jag ju undra varför man helt plötsligt är ute
och svansar runt så pass mycket....
....det är det berömda "singel-livet" som det heter.

Var på ledardagar i torsdags och fredags och satt då vid middan och pratade
om just detta med en anonym dam....
Hennes syn var att med hennes första man så var hon ute ofta och dansade
(som man gjorde på den tiden) med sina kompisar.
Nu när hon varit lyckligt gift med sin andra man i en herrans massa år kan hon
när hon ser tillbaka säga att anledningen till att hon var ute så mycket var för att
det var nåt hon saknade, något hon letade efter som hon inte fick av honom.
Med hennes nuvarande har hon aldrig känt något behov av att "ränna ute"
som hon sa utan får sitt behov tillgodosett ändå.

Betyder det då att folk springer ute och festar på flera gånger i veckan för att
de saknar något annat....????

Jag tror att det delvis är sant.
Jag tror definitivt att folk festar och ser till att hålla sig sysselsatta med
en miljon grejer för att de slipper tänka på jobbiga saker eller slipper vara
ensamma.
Vem vill vara ensam? Inte jag i alla fall.

Det är väl inget att sträva efter.
Klart jag ser till att hålla mig med saker att göra och ha kul så mycket det bara går.
Ibland kan jag ändå reflektera och känna att jag inte ska rusa iväg för mycket
utan även tillåta mig själv att ha tråkigt, att känna mig ensam, att tycka det är piss
ibland. Jag tror man behöver den sidan också.

Som Alfons farmor säger till Alfons och pappa när de sitter och har tråkigt efter
att julen tagit slut:
- Det är ju bra att ni har tråkigt, annars märker ni ingen skillnad när det roliga kommer sen.

Jag är på bra humör....nästan hela tiden....

...känner mig så sjukt harmonisk så jag blir nästan rädd ;-)
Alltså, stark på nåt sätt med mig själv, min situtation och sånt.

Det är ju bara positivt egentligen att vara till freds med sig själv,
vem man är och ens livs-situation men det är som att jag är
lite överraskad på nåt sätt....märklig känsla.

Allt är verkligen bra.

Jag vet att när man inte är på topp så ser man ofta problem och negativt
på saker och ting men som nu när jag känner mig lugn och harmonisk
blir problemen istället till utmaningar.

Utmaningar och möjligheter.

Usch va trött jag är.

Idag har jag varit hemma med en förkyld unge hela dagen.

Tappar så mycket lust när det liksom inte händer nåt.
Samtidigt är jag sjukt trött...vill sova mest.

Trött efter helgen eller för att det är segt att bara gå hemma?
Jag vet inte riktigt. Man hinner tänka mycket i alla fall.
Bra, dåligt, på lite allt möjligt.
Oftast blir jag mer sänkt när jag tänker mer....kanske värt att
lägga lite saker åt sidan istället och till exempel välja att
vara glad som nån vis person sa härom veckan.
Ibland måste man tänka för att komma fram till saker också
men nackdelen är när man fastnar i tänkandet och tankarna
stannar vid en massa om....om det vore si, eller om jag hade gjort så...
...bla bla bla....det är dåliga tankar. Leder ingenstans.

Shit, hela texten här är ju skit-rörig, typ som i min hjärna.
Massa folk som sitter där inne och babblar i munnen på varandra.
Ibland går den enes idéer fram, ibland den andres...
...ibland är det bara massa svammel tycker jag,
som typ mingel-ljudet från en fest. Svårt att urskilja nåt klart liksom.
Det blir mest ett sorl.
Ibland dyker det upp ett ansikte, ett leende, en person som jag tycker om,
ibland nån jag inte gillar, lite hur som helst. Ingen ordning helt enkelt.

Vad betyder allt det här då....ingen aning.
Måste vänta på att sorlet lugnar ner sig.

Igår var jag hos Jonas och kollade på hockey, Leksand-Västerås med
lite kompisar. I en av pauserna hade vi en diskussion om att vara långsint.
Det kom upp en åsikt om att man faktiskt kan välja att vara glad.

Har gått och tänkt på det idag. Det är nog så att man kanske inte kan trycka
på en knapp och bli glad men man kan nog välja hur länge man gräver ner
sig i saker och ting, dvs att man kan välja att släppa vissa grejer och helt
enkelt vara glad istället.

Eller så är det en egenskap som vissa besitter som kan göra så.

Min spontana reaktion var att man då liksom tränger undan vad man egentligen
känner och bara blir glad på utsidan, men jag är inte så säker längre.

Jag tror mer att det är en del och en kontroll man behöver besitta för att inte
gå ner sig för mycket i depressioner od. Att klara av det är däremot inte lätt.
Har läst böcker om självinsikt, medvetenhet och sånt, som handlar mycket
om att man själv får kontrollera hur mycket plats olika saker får ta,
att man ska välja när man ska tänka och bearbeta något och när man inte ska.
Detta i motsats till att man helt plötsligt känner en det ena och än det andra.

Hmm....välj att vara glad helt enkelt. I like the thought.

Har våndats lite i veckan över denna helg...
...fan, måste hitta på nåt, måste hitta på nåt...så har det känts.

men....det har svängt på nåt vis.

Tror att det är väldigt lätt när man blivit singel att man blir
överdrivet rädd för att vara själv.
Det är lätt att boka upp sig upp över öronen bara för att
egentligen undvika att vara själv.
1000 grejer händer, allt är intensivt och allt skit-kul.
Mycket fester, träffar, projekt och allt i ett rasande tempo.

Men nånstans känner jag att det inte är det jag behöver.
Jag behöver vara själv.
Jag behöver lära mig tycka om att vara själv.
Trivas att vara själv.
Skapa en trivsam tillvaro själv och inte gömma mig bakom
massa aktiviteter, kompisar, fester och annan hysteri.

Lustigt när man blir äldre och kommer under fund med saker.
När jag var yngre skrattade man mest åt de äldre som sa att
man blir klokare med åren och bla, bla, bla.
Vilket skit-snack man tyckte att det var.
Men det är ju inte det.

Hela ens person mognar, självinsikten ökar och man lär
sig saker om sig själv, varje dag hela livet.
Jag tycker det är jätteintressant.

Nackdelen är att man funderar för mycket, jag vet.
Jonas gnäller jämt på min "Nalle Puh-hjärna" som ältar
allt för mycket. Och ja, han har rätt, den är inte bra alltid.
Men när jag hittar en bra balans där jag
inte gömmer mig bakom festande och andra aktiviteter
eller sätter igång "nalle puh-hjärnan" känns det verkligen
som att jag är vaken på vad jag behöver, lär mig saker
om mig själv som hur jag vill vara, vad jag tycker om
och även vad jag inte tycker om.

Varje dag är ett steg framåt. Jag trivs!

Tänkte lite på matchen idag.
Västerås förlorade mot AIK med 5-3.

Det var en jämn match, Västerås hade chanser men AIK drog längsta strået,
rättvist sett över hela matchen tycker jag.

Det var mycket folk på plats, 4133 personer.
Jämn tät match med mycket känslor både på plan och på läktaren.

Varför hockey?
Vad är grejen?

En stor grej jag tänker på är engagemanget. Det är tätt, små marginalet, en snabb
sport som gör att det är många snabba beslut som tas på isen vilket gör diskussionerna
heta bland åskådarna om missade passningar, korrekta domslut, finurliga dragningar.

Efteråt när folk går från arenan så är åsikterna lika många som åskådarna om varför
det blev förlust, vad som skulle gjorts bättre etc...

Visst känns det tråkigt att det blev förlust men ändå fick jag känslan av varför
jag går dit varje match som jag kan, hejar och har mig...
För det är faktiskt inte bara jag som har hockeysjukan.

Jag känner mig
Lonely-cowboy-lite trött och bakis deppig-nalle puh hjärna-playing-sad love songs-mood

Betyder typ: Funderar mycket över situation, framtid, känslor och allt annat runt i kring.

Linda har fått en lägenhet, inflytt 1:a november.

Dags att packa grejer vilket kommer att hända under helgen.
Sista tiden har varit lite upp och ner kan man säga....
....från det att vi bestämde oss för att inte fortsätta vara ihop och separera
för ett par månader sedan, tills idag när det känns som allt landat lite grann
i och med att vi har ett flytt-datum och kan börja bygga våra egna liv.

Det är omöjligt att gå igenom med en separation utan att bli påverkad,
utan att vara ledsen, orolig och ha en klump i magen.
Det som är positivt är att det nånstans hela tiden funnits en känsla av att
det ändå har varit rätt beslut...att den jobbigaste tiden kanske är innan
man väl bestämt sig och går omkring i nåt som inte känns bra.

Sedan känslan landat har jag känt mig trygg i det beslut som fattats och
att det är det rätta för mig. Det är en bra känsla.

De månader som gått har bestått i både en positiv känsla som kommer av
att allt jobbigt är borta, självklart eftersom man inte är tillsammans lika mycket,
men också en skitjobbig känsla som är mest ledsam eftersom man förlorat
något som man lagt ner så mycket energi och kraft på.

Just nu är jag verkligen glad.
Jag tycker det var synd att det inte funkade men kan samtidigt acceptera det
och gå vidare med mitt liv.

Linda och jag kan umgås som kompisar och det känns helt okej.
Det är himla skönt. Vi har kul ihop och jag hoppas och vill att det kan få
fortsätta vara så. Självklart kommer det stundtals kännas ensamt, tråkigt
men jag är glad för det vi haft och även glad för där jag är nu.
Glad för oss båda.

Nu är nu och nu går jag vidare med en positiv känsla inför framtiden.